Bruvollelva kraftverk ligger i Snåsa kommun i Nord-Trøndelag. Älven rinner ut i Snåsavatnet, Norges sjätte största insjö. Snåsa är till ytan en stor kommun och den är rik på naturresurser kopplade till jord, skog, fjäll och vatten. Jord- och skogsbruk har genom tiderna varit navet för all annan verksamhet i bygden och ger än i dag betydande ringeffekter för människorna som bor här.
Bruvollelva är en typisk flodälv och med sitt stora avrinningsområde är älven en betydande energikälla. Detta har människorna som bott granne med älven utnyttjat till sin fördel under flera hundra år. De första spåren av att tämja krafterna i älven finner vi så långt tillbaka som 1661. Enligt ”Inderøens Jordebog” skulle Bruvollbonden år 1661 betala 6 skilling i skatt för att använda sin vattenkvarn som låg vid älven lite öster om Bruvollgårdarna.
Stenmuren på kraftverksbyggnaden är utsmyckad med två gamla kvarnstenar. Dessa två stenar hittades under grävarbetet alldeles intill kraftstationen. Kvarnstenarna är med all sannolikhet flera hundra år gamla och utgör ett gediget vittnesbörd om historiskt utnyttjande av energin i älven. Vi vet inte om kvarnstenarna härstammar från kvarnen som nämndes 1661, eller om det också har stått en kvarn längre ner i älvfåran, vid kraftstationen.
Däremot vet vi mycket om Bruvollelva och sågverksverksamhet ända tillbaka till början av 1700-talet. På den tiden var alla sågar ramsågar som drevs av vatten. Källorna förtäljer att det var Snåsaprästen Niels Muus som drog igång sågverksdriften i bygden. År 1714 byggde han Øvre Bruvoll sag i Bruvollelva. År 1719 byggde en ”Trondhjemssborger” Nedre Bruvoll sag, sannolikt inte långt från där kraftstationen står i dag. Bruvollsågarna tog emot timmer från 23 gårdar år 1744, och av de 10 800 brädor som sågades i bygden detta år var 9 000 sågade vid Bruvollsågarna. Goda tider mot slutet av 1700-talet övergick i sämre tider under 1800-talet, ända tills i stort sett all sågverksverksamhet i bygden låg nere från 1839 och en period framåt.
Sedan, år 1898, påbörjade en kommitté på fem personer arbetet med att utarbeta planer för såg och hyvleri vid Sagbakken, i ungefär samma område som Nedre Bruvoll sag stod. Detta skulle ganska snart bli ett betydande bruk med lokala mått mätt. Byggnaden var på hela 350 m2 och hade två våningar. Ungefär 300 meter ovanför sågverket byggdes en damm, och därifrån leddes vattnet nedåt i en uppställd ränna till en turbin vid sågen som gav cirka 100 hästkrafter. Sågen var en så kallad ramsåg med ett tre meter långt sågblad och den kunde såga stockar som var en meter i diameter. Sågverket sysselsatte omkring 50 man när sågningen var som mest intensiv. Brist på kapital tvingade dock skogsägarna på nordsidan att sälja anläggningen, och köpare blev Trondhjæms Trelastkompani. Bolaget drev anläggningen från 1904 till 1913 och sedan dess har vattnet i älven fått rinna fritt ut i Snåsavatnet.
År 2010 ger älven på nytt liv åt en turbin. Den miljövänliga anläggningen som har byggts vid Sagbakken kommer att leverera energi till nytta för både ägare, fallrättsägare och samhället i stort. Energiproduktionen från kraftverket innebär därmed en ny etapp i älvens långa liv.
Bruvollelva kraftverk har tillrinning från ett avrinningsområde på 79,6 km2. Kraftverket har krav på utsläpp av minimitappning på 240 l/s under sommarhalvåret och 160 l/s under vinterhalvåret. Produktionen är beräknad till 12,4 GWh, vilket motsvarar hushållsel för 620 hushåll. En horisontell Francisturbin med en installerad effekt på 3,8 MW har installerats. Anläggningen har en maximal slukförmåga på 3,85 m3/s. Driftvattenvägen från intagsdammen till stationen är 1 030 meter. Rördiametern är 1 200 mm och röret är nedgrävt i dike; 1 100 meter av vattenvägen består av GRP-rör och 250 meter är gjutjärnsrör. Kraftstationen är placerad ovan mark. Vattenvägen korsar en markant älvravin med en rörbrokonstruktion.
